Nu är slutet här, tack alla som har följt bloggen. För närvarande har jag inget internet och just nu sitter jag på bibblan och knapprar febrilt och önskar att det vore lite varmare så att man slapp känna sig som en michellingubbe varje gång man går ut. Vi ses kanske till hösten. See you 'round!
"Tack!"
Hinner de flesta pressa ur sig. Men en del gör det med ett leende.
Den gamle hårfrisören i korridoren längst bort önskade mig till och
med god fortsättning.
Onwards. Tänker skaffa ett soffbord på second hand, de har öppet
nästa onsdag och farsan gick med på att kika runt. (Ni vet den
äldre generationen: det fiiiiinns ju ett bord i källaren. "- Ja,
men det har stått där i tio år och rost går faktiskt inte att
putsa upp!")
Jung skrev att drömmar är ett ofrivilligt psykologiskt skeende. Hm,
vet inte hur det var för hans del men jag uppskattar lite tvång om
man bara får drömma om Dr House och Disneyworld.
* Hittade ett gammalt citat från
Wolf: "En människa är som demonernas tandpetare och änglars små
glittriga stringtrosor"
* Jag såg en snygg kille på Stigs. Han glodde en gång. Jag glodde
tre gånger. Sen tog jag matkassen och gick hem.
* Har kommit underfund med att de röda sprickorna på
hornhinnan inte beror på sömnbrist eller finnrengöringsmedel. Det
är helt enkelt svampbildning från mascaran som har blivit för
gammal. EW.
Jaha, jaha. Löften i år? Nix.
Planer, däremot: låta färgen växa ur, resa runt, samarbeta med
klick för skogen, plocka blåbär och - heh, den här blir svår -
vistas utomhus utan att se ut som en vandrande burka. Det är inte
det enklaste. Kan ärligt säga att det inte blev en enda badvistelse
i år, orkade heller aldrig besöka Norrvikens trädgårdar men tog i
alla fall en termos och cyklade ut till Store Mosse. Det var en
fight på hemmaplan, även med den avhoppade flytten inräknat.
Det blir en vistelse till Örebro med en liten tysk kabinett.
Äntligen ett avslut, åtminstone hoppas jag på det. Fem års
rehabilitering, mest med egna metoder, är på sin ände.
Sen... önskar jag faktiskt inget hellre än en familj och
ett meningsfullt jobb. Det är en bekännelse som har
kostat mycket men som inte längre känns framtvingat att säga. Det
är sanning i allra högsta grad och vad det innebär får vi se när vi
lutar oss fram över kanten på det nya året...
Vinflaskan i kylen ligger orörd och det var ovanligt
folktomt (spöklikt) i butiken efter en snabb vända. Kylan sträcker
sig ner och kramar om händerna riktigt hårt men utan att lämna
några märken. Människor som vill saker, som vill äga, ha rättighet,
utöva sina riktningar. Clair de Lune på lägsta volym. Allt, alla
intryck... för mycket. Världen kan vänta.
Man överlever bara om man kan förändras.
Prenumerera på denna blogg
|
